Anmäla mig till en domarkurs?

Och så sitter man här, högersidan värker, huvudet känns som seg kola.

Familjen sover...

Ibland gör det ont, oftast känns det ingenting och det är som att det aldrig hänt.

Ärret...det är synligt, tar jag av mig tröjan blir jag påmind av det, det är fult.

Det händer att jag skäms över det...kan tyckas märkligt.

Varför ska jag skämmas över att jag har ett ärr efter att tagit bort malignt melanom, hudcancern?

Jag tänkte på det idag när vi var och badade. Det var en jobbig känsla, svårt att förklara...men ärret känns privat på något sätt, det känns naket på något sätt.

Ändå...

Jag förstår ju att det inte är så, att det bara är mina hjärnspöken som spelar mig ett spratt men lik förbannat blir jag inte av med känslorna...

Man är rädd...att det ska komma tillbaka.

Man kollar sig noga...känner efter...tittar i spegeln

Mest rädd är jag för mina barn...

Mina älskade barn!

Klubban känns ok...skotten är inte perfekta men dom finns där någonstans - jag känner det.

Det skulle kunna bli nåt. En och annan assist skulle det nog kunna bli...måste få ordning på ett knä bara. Sen kör vi.

Tänk om amerikansk fotboll skulle varit ett svenskt påhitt...och innebandy skulle varit amerikanskt.

Hur hade det sett ut då?

Är det meningen att spelaren ska få speltid till att prestera eller ska spelaren prestera för att få speltid?

Ah, men vintern

Den galna vintern

Det är inte vinter

det är vinter i kvadrat

i kubik

Ulf Lundell

Måste gå och lägga mig nu!

För övrigt...

...funderar jag på om man skulle anmäla sig till en domarkurs...verkar inte krävas så mycket...

På återseende!

//Brolle